En liten shopping guide till Milano
lördag 7 november, 2009 at 13:48 | In Gästbloggare, Resor | Leave a CommentTags: Aperitivo, Milano, Shopping, Shoppingguide
Milano är verkligen ett Mecka för shopping. Om man ska sammanfatta kort så är det inte vidare billigt, men utbudet är enormt. Det går såklart att hitta fake-varianter av de stora märkena billigt på gatan, men då är de ju också fake. Ett betydligt bättre tips är att kolla in alla de outlets som finns där man hittar sånt som använts på någon modevisning eller är från förra säsongen med bra rabatt.
Corso Buenos Aires – bästa shoppinggatan i stan, allt från Calvin Klein och Tommy Hillfiger till H&M och Zara
Via Ventidue (XXII) Marzo – i närheten av Il Salvagente, bland annat finns Coin här
Monte Napoleone – det här är hjärtat av Milanos modedistrikt med alla kända modehus
Corso Vercelli – många bagerier, varför inte en pizzaslice eller olivbröd eller foccaccia på kilopris?
Via Torino – centralt, mycket folk och väldigt trevligt, hett tips: något anonym väskaffär med stort utbud
Corso como 10 – dyr design och lite svårt att hitta, men helt otroligt snygga grejer
Peck – stor saluhall med lite exklusivare mat, lite som Hötorgshallen
Bata – bra skoaffär som finns bland annat på Corso Buenos Aires och Via Torino
Il Salvagente – stor designoutlet, kläder från modehusen med ordentlig rabatt (ex Levi’s 501 30€) mycket är enstaka plagg så det är inte säkert att man hittar rätt storlek, men så är det ibland. Ligger på Via Fratelli Bronzetti.
Marknader – mat i alla dess former och en del annat i överflöd, oftast billigare än mataffärer, och framför allt mer känsla. Dessa går att hitta på många ställen i stan. Exempelvis på Viale Papiniano (OBS! Inte utmärkt på kartan)
La Rinascente – en stor galleria med kläder, inredning, parfymeri, blandade märken, till exempel kan man hitta svenskt porslin (Rörstrand, Kosta, Designhouse Stockholm etc.)
Galleria Vittorio Emanuele II – stor 1800-tals galleria med Louis Vuitton, Prada, Gucci etc. bland annat pennor för över 600€, alltså gallerian för de med no limit på kreditkortet. Vi andra kan ju äta på världens lyxigaste McDonald’s.
Coin – varuhus med kläder, smink, parfymer, inredning m.m, liknar Åhléns, men dyrare och fräschare
Efter en hel dag av shopping bör man ta igen sig och det gör man bäst på en after work, eller aperitivo som det kallas i Italien, då är Navilgi ett bra om råde att kolla in, särskilt en stor båt i kanalen. En annan helt okej, men lite lugnare aperitivo är Obikà som ligger i Breraområdet.
Här hittar du en karta med alla platser utmärkta, naturligtvis finns det flera tusen platser till i Milano som är värda ett besök.
Arrivederci!
David & Ida
Bortlängtan
onsdag 28 oktober, 2009 at 22:30 | In Moi!, Resor | Leave a CommentTags: Bortlängtan, Milano
Så nu är ännu en resa snart slut. Jag har börjat genomgå de fem stadierna av återkomst, som alla präglas av olust blandat med sentimentalitet i varierande grad:
- Jag har drabbats av stor olust att lämna Milano, vilket resulterade i att jag packade så sent jag kunde,
- Jag har börjat planera nästa utlandsresa
- Jag impulsköpte i tax-freen, visserligen en parfym jag hade tänkt kolla om de hade i Sverige, men köpet var verkligen inte planerat och att betrakta som högst onödigt,
- Jag var uttråkad på planet och blev lätt irriterad på alla medpassagerare, särskilt de som hade bokat ett extra säte bara för att kunna breda ut sig än mer,
- Jag har drabbats av ”Det Stora Sverigehatet” ett ytterst smittsamt syndrom som tar sig uttryck i ett allomfattande förakt för allt med kopplingar till Sverige, såsom språk (även dialekter till varierande grad), märken, nyheter och förvirrade turister som klumpar ihop sig och bildar en ogenomtränglig mur mot kulturella influenser. Syndromet kan även visa sig på resmålet och aktiveras då av framför allt dryga dialekter och charter-beteenden. Den drabbade gör då allt i sin makt för att förflytta sig, både fysiskt och mentalt, från platsen, till exempel brukar den smittade, i närvaro av sällskap, börja tala ett annat språk som han/hon behärskar. Detta är en helt ofarlig, om än obehaglig, sjukdom som går över när patienten återanpassat sig till hemlandet.
Det intressanta är att det här fenomenet drabbar mig varje gång jag varit bortrest, om det så är från Stockholm eller Milano jag återvänder. Allra värst är det när man reser ensam och inte kan återberätta hela resan tillsammans med någon under tiden. Därför har jag också kommit underfund med att det suger lite att resa själv, alltså flyga/åka tåg/åka buss, det blir liksom så mycket tråkigare och allt tar lite för lång tid. Då är det ju tur att man har en blogg där man kan gå igenom resan igen.
Det har verkligen varit en underbar resa, en välbehövlig paus och ett kärt återseende. Den mesta av tiden har spenderats på att springa runt på gatorna i Milano och undersöka shoppingutbudet, vilket jag ska beskriva i en shoppingguide senare. Det har med andra ord inte varit mycket tid för turistfällor och annat trams, ioförsig så är väl shoppingen i Milano nästan att betrakta som ett turistmål, men det låter så ”Gran Canaria -78”. Naturligtvis var vi inne i Duomo och förundrades av mäktigheten, det är faktiskt ett måste om man åker till Milano. Vi hann även med några museer, däribland ”Museo Nazionale della Scienza e della Tecnologia” och Triennale Design Museum. Båda var värda sitt besök.
Sitter nu på planet mellan Frankfurt och Göteborg, det är sådana här tillfällen som man inser varför man inte vill åka med Ryanair. Nog går det lika bra att ta sig från A till B med dem, även om snarare är en bit ifrån A till en bra bit ifrån B, men de brister helt enkelt i detaljerna. Nu kanske det är så att jag överlever även utan den torra mackan och den lilla mängden juice som serveras, men det är sådant som skiljer agnarna från vetet, den något piggare personalen, den lite modernare flottan och de mer centrala flygplatserna. Så, nu har jag fått utlopp för mitt hat mot lågprisflyg också, ska man var miljöbov för en dag kan man ju lika gärna göra det ordentligt.
Snart landar jag på Landvetter. Snart är det dags att återgå till det vardagsgrå, lämna ”il capitale di ricchi” och återvända till Borås, långt ifrån aperitivo och designerväskor. Jag har faktiskt inte pluggat så mycket, det hade säkert varit bra om jag hade gjort det, men det gäller att ta vara på de små andrum man hittar, att krampaktigt gripa tag i dem och andas så länge man kan innan man slits tillbaka till verkligheten av IB. Det är ju därför jag utsätter mig för det här, det är troligen inte den enklaste vägen och den leder antagligen inte till ”the life of the rich and famous”, men den öppnar fönstret ut mot världen och det är den bilden jag måste påminna mig om ibland så att jag vet att jag är på rätt kurs. Framför mig ligger en helg helt dedikerad till IB. En helg bestående av att försöka springa ikapp tåget mot avgrunden, springa ikapp det och grabba tag så att man kan hålla sig kvar när det vänder uppåt igen.
”Nothing in this world worth having comes easy”
En dag i Milano
lördag 24 oktober, 2009 at 18:58 | In Uncategorized | 2 CommentsTags: Aperitivo, Italien, Milano
Så, nu har jag snart trampat italiensk mark i exakt ett dygn. Ett trevligt dygn må jag säga. Började morgonen med chokladfylld croissant med kaffe, kan det bli bättre? Sen tog vi metron till en ganska stor matmarknad och vandrade runt i centrum, åt glass, gick på museum, kommenterade italienska parkeringar och mycket mer. Jag har upptäckt ytterligare ett krav på ett framtida boende, det måste finnas en bra matmarknad i närheten, och helst italiensk glass… Nu bär det av in till centrum och en aperitivo, mer om det imorgon.
Arrivederci!
En liten studie i hur man sätter upp Svansjön med en Toyota i huvudrollen
onsdag 21 oktober, 2009 at 16:45 | In Moi! | Leave a CommentTags: Halkkörning, Körkort, Risktvåan
Igår hade jag fruktansvärt roligt! Det förstärktes säkerligen av att jag hade glömt av hur mycket jag hade betalat för nöjet. Titeln förklarar kanske vad det var för roligt, annars säger jag bara ”Halkkörning”.
Jag erkänner att jag var lite nervös igår, precis som jag alltid blir inför ett nytt sammanhang, dock släppte det ganska snart när vi satt igång. Efter att ha diskuterat vikten av att ha bra däck på bilen och vad det är för skillnad på sommar- och vinterdäck var det så dags att sätta sig i bilarna. Själva. Utan någon som satt bredvid. Helt utelämnade. Ganska läskigt faktiskt, och det blev inte bättre av att jag hamnade i första bilen, men det släppte så fort växeln låg i och bilen började rulla.
Det bar iväg emot den första övningen som bestod av en lång raksträcka där man först skulle accelerera innan man hamnade på halkytan och det var dags att bromsa. Den här gången för ”älgar” eller snarare små gula plast stolpar som stod mitt i körfältet. Tanken med hela risktvåan är ju att man ska lära sig vad som kan hända när det är halt ute, så det var bara att köra och försöka lista ut hur man ska göra. Låt oss säga att det hade varit en väldigt fin piruett om det hade varit i konståknings-VM eller Svansjön. Efter några varvs träning gick det bättre och jag lyckades undvika alltför många piruetter och liknande. Faktum var att det var ganska synd när det hela var över och jag var tvungen att ta avsked till den lilla bilen, jag hade inte haft något som helst emot att fortsätta köra runt på halkbanorna.
Okej, jag erkänner, det här inlägget blev ganska innehållslöst, så för att gottgöra det citerar jag en initierad källa och sen är det upp till var och en att tolka det som den finner bäst.
”Ditt liv hade kunnat fylla en hel säsong av Glamour!”
När man prövar allt och inget fungerar
måndag 12 oktober, 2009 at 20:25 | In Moi!, Teknik | 3 CommentsTags: Datorer, Nätverksproblem
Jag har köpt ny dator. Jättekul. Faktiskt, det är helt underbart att sitta vid en dator som inte aktivt gör allt för att sabba för mig. Det medför dock vissa problem, till exempel att alla filer från den gamla datorn måste överföras till den nya.
So far, so good. Folk lyckas göra sådant dagligen, nätverk må ha varit teknikernas våtaste dröm på 60-talet, men nu är det faktiskt vardag. Då kan man ju tänka sig att det är förhållandevis enkelt att få två datorer att snacka med varandra, de behöver inte ens vara socialt kompetenta, så länge de kan utbyta information. Tänk er nu att jag faktiskt råkar besitta viss datorvana, och sällan råkar på större problem, vilket ioförsig inte säger så mycket. Tänk er också att det inte är första gången jag har det här problemet. Tänk er nu min frustration när datorerna är ungefär lika duktiga på kommunikation som USA och Sovjet under Kalla kriget. Jag förstår helt plötsligt vad järnridån måste ha inneburit och jag inser vilket under det är att ingen fick för sig att totalt utradera motståndaren med kärnvapen.
För att inte gå in på detaljnivå konstaterar jag att nätverksguiderna i XP och Vista är som att försöka läsa en bok man inte får öppna, att jag ens lyckats få en internetuppkoppling ser jag nu som ett mirakel i klass med byggandet av den Kinesiska muren. När man tappar allt hopp om att någonsin lyckas, efter att man insett att det tar årtusenden att föra över allt via ett minneskort och att skapa ett nätverk är något som kräver år av utbildning, då är det tur att det finns vänliga själar med kompisar som faktiskt kan något om datorer. När sådana personer dessutom tar sig an problemet som det vore att lösa världsfreden kan man inte bli annat än glad och hoppfull. När sådana personer fixar utrustningen som behövs blir man nästan lite kär.
Nu sitter jag här med allt ihopkopplat, men utan resultat. Det är säkerligen någon idiotgrej som jag negligerat, men det gör det inte mindre frustrerande. Helt plötsligt kan jag förstå att personer betydligt äldre än mig ser det som en stor seger när de lyckas koppla ihop en dator och en projektor eller läsa sin epost. Paniken stiger när det blir allt tydligare att jag inte kommer att lösa det här utan få återgå till minneskortsmetoden. Jag skulle börja gråta om det faktiskt började fungera. Än så länge gör det inte det och snart har jag förlorat allt hopp.
When you’ve given all you’ve got
And you’re feeling overcome
When your back’s against the wall
There’s no one left to call
Richard Ashcroft – Words just get in the way
Skyddad: Internt meddelande till berörda parter i Moderorganisationen
fredag 25 september, 2009 at 20:06 | In IB | Ange ditt lösenord för att visa kommentarernaStrindbergs halvkvinnor och Ankas löjliga män
söndag 20 september, 2009 at 20:57 | In Debatt | 2 CommentsTags: Anna Anka, Jämställdhet
Under veckan har det dykt upp en människa som jag inte ens hade hört namnet på innan och totalt dominerat nyhetsutrymmet. Anna Anka. De flesta svenskar får nog något föraktfullt i blicken när de hör det namnet, dock måste jag säga att människan är ju underbar!
Veckans förmodligen mest intressanta artikel är Anna Ankas inlägg på Newsmill. Hur en människa kan väcka så mycket hat på så kort tid är för mig förunderligt, något att lära av och något att imponeras av. Hennes åsikter är förmodligen något som vår käre Strindberg skulle ha hyllat tillsammans med den extrema kristna högern i USA. Skulle jag vara politiskt korrekt skulle det här inlägget spy ut galla över hennes avskyvärda syn på jämstäldhet och äktenskap, men det funkar inte när människan säger att ”män är ju starkare så de ska ligga steget före oss, och ta hand om politik och andra viktiga grejer”.
Anna Anka är svår att ta på allvar, det ska jag medge och det gör det hela ännu roligare. Vilken annan människa skulle likna sig vid en söt hundvalp som den 30år äldre maken valde för att ”Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?”. Ingen som jag känner i alla fall. Man kan inte annat än att skratta åt henne och det kanske inte är så snällt, men faktum är att man kanske får skylla sig själv om man först spolar allt vad jämställdhet heter och sedan vill göra politisk karriär i Sverige. Inte så konstigt att både Moderaterna och KD tackade nej till hennes erbjudande. Kanske vore SD ett bättre alternativ med tanke på hennes åsikter? Det blir ju dock ett problem med hennes mexikanare, men de är ju ändå illegala så vid närmare eftertanke är nog det inte heller något problem. Dessutom skulle det säkerställa att de få röster som SD räknat med 2010 helt uteblir, så Anna ”just give ‘em a call!”
Jag måste dock säga att det är en frisk fläkt, eller kanske snarare något unken, men ändå, det fläktar lite. När hon dessutom verkligen verkar stå för sina åsikter så blir det lite som den blinde nazisten i Hipp Hipp och det är svårt att känna ett intensivt hat mot honom, det blir snarare ynkligt. Anna Anka är inte så ynklig utan snarare blond och blåst à la Silvstedt. Det vore dock tragiskt om någon tar henne på allvar och ser upp till henne som en idol, för det är inte de värderingarna vi vill att framtida generationer ska ha.
”De som ger negativa kommentarer har det säkert dåligt ställt, har dåliga förhållanden och inte kommit någonstans i sina liv.” – Anna Anka
Hitta cancern!
tisdag 15 september, 2009 at 21:26 | In IB | 3 CommentsTags: Engelska, litteratur, poesi, Svenska
Ett hopp växte inom mig när jag hörde att vi skulle börja med poesi på engelskan. Ett hopp om att det nu var slut på klyschiga kärlekshistorier. Nu var det slut halvtaskiga böcker som endast hyllats av medelålders kvinnor med ett kärleksliv torrare än Mojaveöknen. Ack, vad jag bedrog mig, mer fel ute kunde jag inte ha varit.
Jag gillar att läsa böcker, jag fullkomligt älskar att drömma mig bort i en bra bok. Det finns en anledning till att jag valde svenska HL och jag ångrar det inte, men jag börjar ångra att jag valde litteraturkursen på engelska. Det kanske är elakt att jämföra de två, men de delar vissa likheter då de båda fokuserar på litteratur. Tyvärr så blir jag bara besviken när jag tänker på engelskan. Känslorna jag hyser för de böcker vi läst kan inte ens med god fantasi och hög moms beskrivas som mer än frostiga.
The Crucible, The Awakening, Frankenstein och Pride & Prejudice får mig att vilja bli emo och använda rakbladen endast för att säkerställa deras fullständiga destruktion. Jag kan se att det visserligen finns litterära kvalitéer i Pride & Prejudice och jag kan se att The Crucible var ett starkt inlägg i debatten om McCarthyism, jag kan se att Frankenstein var en läskig skräckhistoria om man levde då och jag kan se att The Awakening skildrar det kreolska samhället väldigt målande. Men det gör dem inte till böcker värda att ödsla tid på.
Vill jag läsa om hur medelklassflickan får överklassponken kan jag läsa vilken chick-litroman som helst!
Vill jag läsa ett starkt debattinlägg kan jag öppna första bästa tidning med något som skulle kunna liknas vid en ledare!
Vill jag läsa om monster så kan jag läsa valfri bok i Harry Potter-serien!
Vill jag läsa om det kreolska samhället så kan jag läsa vilket blogginlägg som helst skrivet av en Kreol!
Efter att ha läst dessa, i brist på mer passande ord, böcker kan man ju tycka att poesin borde vara ett välkomnat ombyte och det hade det varit om det hade visat på variation och bredd. Det krävdes dock bara ett ord för att sticka kniven i de förhoppningarna, ett ord på fyra bokstäver var det som fick mig att vilja utveckla huggtänder och kutrygg, nämligen ”LOVE”. När en människa helt lyriskt utbrister att alla dikter handlar om kärlek efter att man suttit och in i det sista har hoppats på att hon ska säga vad som helt utom just det ordet inträder man i ett djupt tillstånd av besvikelse.
Efter vi fått uppgiften att analysera de utomordentligt klyschiga dikterna gjorde jag precis vad man absolut inte ska göra, men som är väldigt roligt. Jag letade cancer, jag letade andra världskrig, jag letade efter någonting som kunde övertolkas. Det fanns inte. Det fanns bara författare som upptäckt tabb-funktionen i word, som fascinerades av frasen ”said she”/”said he”, som hade lärt sig vad hora heter på spanska, som hade ett konstigt förhållande till grässtrån och så vidare.
Och ja, jag trampade säkerligen på några ömma tår här, jag hoppade förmodligen på dem, synd om dem, men det är inte min tur att trösta knytet.
Våga Vägra Manlighet
tisdag 1 september, 2009 at 21:25 | In Moi!, Teknik | 4 Comments- Aren’t you one of those guys?
- What guys?
- Those guy guys, you know, those guys with skills.
- Skills?
- Yeah. You send them into the wilderness with a pocket knife and a Q-tip and they build you a shopping mall. You can’t do that?
Ok, att citera en riktigt dålig film kanske inte är ett bra sätt att inleda, men jag gör det ändå. För det är det det handlar om, jag är verkligen inte en sån kille, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag syr hellre gardiner än byter däck på bilen, jag diskuterar hellre inredning än motorer, jag gillar att baka och hatar att meka. När folk kommenterar huruvida något jag gör är manligt eller inte, så brukar jag svara att jag gett upp alla hopp om att vara manlig, åtminstone för nu.
Det uppstår då och då vissa problem som kräver en snabb lösning och lite tekniskt kunnande, till exempel en krånglande cykel. Detta hände idag och jag var tvungen att vika mig, gå och köpa verktyg och meka.
Jag? Meka? Inte helt okej.
Oljan täckte mina händer och det tog stora mängder diskmedel för att bli av med de svarta spåren. Jag är inte gjord för att meka, det kan människor som uppskattar det få göra, bara inte jag. Nu slutade hela historien dock lyckligt med att jag vann över kaoset och satte de där oljiga delarna på plats, men jag hoppas att en framtida flickvän kan lösa liknande problem, kanske mot att jag bakar lite kakor eller syr ett par gardiner.
I have this funny feeling inside
söndag 23 augusti, 2009 at 20:54 | In Resor | 1 CommentJag saknar ord för helgen. Den var det bästa på väldigt, väldigt länge. Så det blir inte mer än en jättekram till mitt resesällskap, en drömmande blick och en underbar känsla i magen som snart kommer att försvinna.
Ännu en Svensson-blogg om allt och ingenting
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
