I huvudet på…

Jag gillar fredagsmys, precis som 9 miljoner andra svenskar, vilket innebär att ett helt land lagar god mat och sätter sig framför tv:n, typ. Dagen till ära serverades lasagne som var bland det bättre jag ätit i lasagneväg, självklart inmundigades det med briljant underhållning av Luuk och Lindström i På Spåret och senare även Skavlan. So far, so good. Pausen som uppstod i och med 22-nyheterna utnyttjades till att koka kaffe och ta fram den inte riktigt färdiga parfaiten/cheesecaken för att sedan njuta framför Numbers. Här kommer problemet, SVT, allas vår kära, underbara mysfarbror som både kan informera och underhålla utan att berätta hur duktiga Lild är när de lanserar sina rabatter på frukt & grönt, sviker i ungefär 10 minuter. 10 viktiga minuter mellan nyheterna och Numbers.

Det som SVT räddat mig från under hela kvällen blir till sist oundvikligt då soffan inte vill se på filmen som började vid 22 eller besinningslöst zappa runt i ett desperat försök att fördriva tid. Något av det mest avskyvärda i svensk nutida tv-historia pinar mig, än mer torterande är det faktum att det finns människor som ser fram emot detta epos i förnedring. Man skulle lätt kunna förledas att tro att det är Expidition Robinson eller Paradise Hotel jag pratar om, men den informerade tv-junkien är mycket väl medveten om vad TV4 upplåter sina fredagskvällar åt. Let’s dance. Så, nu var det sagt, antagligen har jag skaffat mig ett oöverskådligt antal fiender, men låt mig förklara det förkastliga i denna orgie i framtvingade one-liners, snedsteg och klampande fötter. Det fanns en tid då jag kunde se ett helt program, eftersom SVT inte erbjöd något bättre och skogs-tv var det enda som finns att tillgå. Den tiden är förbi och jag ser tillbaka med ett visst illamående.

För det första. Programidén är en hybrid mellan ett talangprogram, såsom Idol, och kändistv. Redan det här borde fått programchefen att förskräckt rygga tillbaka för att sedan slänga ut den inkompetente medarbetare som presenterade förslaget. Talangprogram går ut på att hitta den bäste i någonting och ge denne en chans att slå igenom, jag avskyr visserligen även Idol, men jag kan se att det finns goda sidor då det ger en chans till människor som inte har kontakter och verkligen kan skapa en askungesaga. Och det gillar ju tv-tittarna så det är ju perfekt som programidé. Kändistv går ut på att skaffa tittare genom att visa upp kändisar. punkt slut. Det finns inte mer substans än så, och sorgligt nog räcker det, dock funkar det om det är tillräckligt intressanta kändisar som får ta utrymme. Ett bra exempel på detta är när Björn Ranelid får ett helt program att ägna åt att ge igen på sina belackare. Det blir en intrig och det blir intressant, just för den anledningen att det är Björn Ranelid och att han får ta plats. Tyvärr var det någon som trodde att dessa båda genrerna kunde kombineras och att det skulle ge maximalt utbyte i antalet tittare. Resultatet blir program som Let’s dance, en chans för B-kändisar att än en gång tvinga sig på och desperat försöka samla ihop en tillräcklig fanbase för att det ska räcka till ett och annat beundrarbrev.

Detta leder oss in på den andra anledningen till att Let’s dance är så förkastligt, förnedringen. Förnedringen som de kändisar som råkar inneha ett visst mått av seriositet eller aktning blir ett offer för. Det är nämligen inte annat än förnedrande när Gudrun Schyman dansar förbi i snabbreprisen. Jag delar måhända inte någon av hennes politiska åsikter, men jag hyser ändå en viss aktning för henne som retoriker och som politiker. Den krymper för varje danssteg hon tar och varje flåsande andetag som hon förmedlar genom rutan. Nu råkar dessutom 2010 vara valår vilket gör det hela än mer tragiskt, inte för att jag tror att hon hoppas locka väljare genom att förklara hur svårt det är att dansa foxtrot eller vad de nu pratar om efter att hon dansat klart, det torde i alla fall inte finnas några tvivel om att det inte är feminismens grundprinciper eller mäns djuriskhet de diskuterar. Jag vill inte se Marcus Birro svänga på höfterna i en salsa. Jag vill inte veta varför Stefan Sauk tycker att det gick bättre den här veckan. Jag vill inte se Peter Wahlbeck euforiskt skutta fram över golvet för att han får vara med en vecka till.

Nästa vecka tror jag att jag måste se till att ha kontroll över fjärrkontrollen i vilket vardagsrum jag än befinner mig, jag klarar inte av ännu en session av Guantanamo-tv, om än så bara för 10 ynka minuter.