Panik hos familjen Andersson
lördag 28 juni, 2008 at 09:41 | In Borås, Hem och fritid, Moi!, Resor, Taizé | Leave a CommentTags: Borås, Borttappat, familjen Andersson, Frankrike, fru Fortuna, Gud, Packa, Panik, Pass, resa, Taizé
Hinner inte berätta nu då jag inom nån timme ska åka till Taizé men kan säga att igårnatt utbröt fullständig panik i klass med nåt franskt upplopp på grund av mig.
Så nu ska detta lite smått underliga och hastiga inlägg få ett svar, och förhoppningsvis blir det första och sista inlägget jag skrivit som om världen skulle gå under utan en kort mening från mig. Men åter till anledningen till att jag skriver detta inlägg, paniken som utbröt hos familjen Andersson mindre än ett dygn innan avresan till Frankrike. För att göra det hela lite lättare bör man ha viss bakgrundsfakta, historien involverar ett pass, en bror (med ovanan att packa i sista sekund), en syster (med rykte om sig att ha bra ordning), en moder (som tror att hon har bra ordning) och en pappa (med ovanan att köra bil, snabbt).
Låt oss börja med att gå in lite djupare på bakgrunden. Som man kan läsa i de tidigare inläggen skulle jag resa till Taizé i Frankrike mellan den 28/6-7/7 -08, eftersom det vare en lång resa utanför landet behöver man en del packning såsom tandborste, kudde, kläder etc. men ack så viktigt att komma ihåg är passet. Passet hör till ett av de objekt, jämte plånbok, mobil och nycklar, som man verkligen inte vill bli av med, särskilt inte precis innan avresa. Skulle detta hända leder det till att resan får ett abrupt slut innan den ens har börjat och den trevliga avkopplingen slutar i tragedi. För att undvika detta kan man vidta vissa försiktighetsåtgärder, såsom att packa långt i förväg, ha en speciell plats för passet, se så att man hittar det någon vecka innan avresa eller överlåta ansvaret på någon annan, jag tycker självklart att det sista alternativet verkar säkrast eftersom man kan skylla på någon annan vid eventuell förlust, av den anledningen har min ömma moder hand om alla hemmavarande delar av familjens pass.
Åter till historien. Jag, brodern i historien, har som tidigare yppats den ytterst opassande ovanan att förbereda mig inför resor i allra sista sekund, där innefattas t.ex. att jag inte packar förrän tidigast kvällen innan och eftersom jag anser att passet är en del av packningen letar jag heller inte reda på det förrän då. Resan till Taizé var inget undantag. Jag började, efter många om och men, att packa sent på kvällen den 27/6 och då kom också den högst naturliga frågan ”Var är mitt pass?” det väntade, och vanligaste, svaret på den frågan är ”Det ligger bland alla andra pass”. Efter att med min moders hjälpande hand undersökt saken närmare upptäckte vi att passet inte alls låg där det borde, paniken börjar så smått skapa små hjärnspöken hos mig ”Vart fasen är passet???”, ”Tänk om det ligger kvar i Borås?”, ”Tänk om det har kommit bort?”, ”Tänk om jag inte hittar det, då kan jag inte åka till Frankrike, vilket innebär att min enda underbara semestervecka gått upp i rök”. Alla dessa illavarslanden besvarades snabbt som ögat av den lugna delen av Davids hjärna med ”Nej, men tänk nu på vart du kan ha lagt det!”, efter detta påbörjades en diskussion mellan mig och min moder om vart det kan vara, vem som kan ha ansvaret och huruvida vi har en aning om vart det befinner sig. Snart upptäckte övriga delar av familjen, systern Ida och fadern Conny, oron som delas av mig och mamma och de började ställa frågor liknandes mammas ”Vet du när du sist hade det?”, ”Är du säker på att det inte ligger i lägenheten i Borås?”, det blev allt svårare för mig att stå kvar vid min ståndpunkt att jag hade tagit med passet hem och gett det till mamma efter Polen-resan. Paniken började nu nå höjder som endast nås i krissituationer, den spred sig likt ett smittsamt virus i familjen och fördunklade våra tankar.
Efter en lång stunds dividerande tas slutligen beslutet att jag och fadern ska ta Peugeoten in till Borås för att säkerställa att passet inte kan återfinnas där. En tystnade lika tryckande som värmen och fuktigheten i Amazonas infinner sig när klockan börjar närma sig tolvslaget och bilen rullar ur garaget för att rikta in sig mot Borås, den lättar inte av att hastighetsmätaren visar på en hastighet som endast är möjlig när det inte finns några andra bilar på vägen, möjligtvis bryts den för en kort stund av en framtvingad fråga men annars flackar min blick mellan vägen, hastighetsmätaren och klockan. Ett intryck av att jag skulle varit rädd på grund av hastigheten kan nu infinna sig, bortse från det, i den stunden brydde jag mig inte om att det gick fort. I bilen fanns ett stressat lugn, ovissheten och omöjligheten att påverka utgången gjorde att mina tankar gick fortare, dock utan att ord yppades. Bland alla stressade tankar återfanns beståndsdelar av tysta böner som vändes mot högre makter, det skulle senare visa sig att Gud hör bön, men utan resultat genomfördes ett frenetiskt genomsökande av lägenheten. Ett kort samtal från min mobil klargjorde att eftersökningarna hade varit fruktlösa, likaså var det svar som kom hemifrån. Jag tog med det övriga jag hade glömt att ta med mig, trots att hoppet var ute kunde jag inte vara riktigt säker. ”It ain’t over ’til the fat lady sings” och när vi närmade oss bilen hade fru Fortuna och Gud kommit överens om att vårt sökande slutligen skulle betala sig, några få ord från mobilen lättade våra sinnen då det förlorade passet återfunnits. När vi slutligen återvände till hemmets lugna vrå, lyckliga och trötta visade det sig att passet själv hade letat upp en partner och haft ett amoröst äventyr med ett annat pass bland alla de andra, precis där det borde ha legat. I sådana stunder undrar man om man verkligen hade undgått passet då man letat där tidigare eller om någon/något i efterhand har placerat det där.
Snart kommer fler inlägg om vistelsen i Taizé
Nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit!
Taizé?
fredag 27 juni, 2008 at 19:17 | In Hem och fritid, Moi!, Religion, Resor, Taizé | 2 CommentsTags: buss, Frankrike, kloster, konfirmandgrupp, munkar, Religion, resa, Taizé
Nu är det inte så lång tid kvar, för att vara exakt är det 17 timmar och 14 minuter, tills det bär av mot Taizé i Frankrike. När man berättar att man ska åka till Frankrike är det många som ler och frågar till vilken del, men när svaret blir Taizé brukar leendet bytas ut mot en konfunderad min. Taizé, knappt jag vet vart det ligger eller hur stort det är, allt jag vet innefattas i några enstaka ord; kloster, internationellt, ungdomar och halvtaskig mat, vad är det som får tusentals människor att varje år vallfärdas dit? Varför i hela friden valde jag att sitta på en buss i ett dygn för att komma dit och sen sitta lika länge för att ta mig därifrån?
Vad det är som lockar med den här resan är nog svårt att sätta fingret på, utan gruppen jag ska resa med och det låga priset hade det nog aldrig blivit av, men jag tror att det kommer bli en mycket speciell och intressant vecka. Taizé är ett kloster som ligger i södra Bourgogne, hit vallfärdar tiotusentals människor varje år, det måste vara något visst med att lämna sitt vanliga liv en vecka för att bo i ett kloster och det är det som jag vill uppleva. Nu låter det här väldigt religiöst och det kanske det är, men det här ska bli riktigt spännande, jag lovar att det kommer fler inlägg när jag kommer hem så att jag kan förklara hur det var och vilket intryck det gjorde. Nu ska jag packa, mp3-spelaren är fylld till brädden av musik och det är snart dags att stänga av datorn.
À Bientôt!
En studie i mänskligt förfall
fredag 27 juni, 2008 at 00:53 | In Moi! | 1 CommentTags: blogg, förfall, princip, principfasthet
Då var det dags. Om du hade frågat mig för två veckor sen hade jag svarat något i stil med ”Jag? Aldrig! Av ren princip, samma princip som skyddar mig från att köpa converse, foppa-tofflor, iPod och massa andra saker”. Nu sitter jag dock här med en liten elak röst i huvudet som skrattar och säger den mest hatade meningen i världshistorien ”Vad var det jag sa?”.
Principfasthet. Ordet inger respekt och fyller mig med någon slags känsla av ordning och beslutsamhet, ett positivt laddat ord som jag mycket väl skulle kunna använda för att beskriva mig själv. Men detta inlägg skall inte handla om min principfasta sida, mer om situationerna då motsatsen lyser igenom, när jag viker mig och erkänner mig besegrad.
Faktum är att om det inte vore för att jag i förra vecka följde en mycket basal och hos alla individer av arten Homo sapiens sapiens förekommande instinkt, den såkallade blogg-instinkten, skulle jag legat i min säng och sovit för tillfället, men nu sitter jag här istället och trycker på några vita knappar med olika tecken tryckta på ovansidan för att förmedla en liten bråkdel av alla konstiga tankar som rusar i min hjärna. Jag har alltsedan blogg-fenomenet exploderade haft som princip att aldrig börja blogga, just för att själva grundtanken med en blogg är det mest egocentrerade mänskligheten åstadkommit, men nu sitter jag här med ännu en fallen princip och inser det nästintill omöjliga i att upprätthålla en princip. Tyvärr krävs det ju bara ett undantag, en situation då psyket viker sig för att en princip med bakomliggande resonemang ska falla, nu har jag släppt principen att inte blogga, vad kommer härnäst? Kommer jag gå ut i mysbyxor? Köpa converse? Ni människor som känner mig, om ni någonsin ser mig gå runt i converse och mysbyxor så har ni min tillåtelse att ta närmsta tillhygge och slå mig. Hårt.
Låt oss nu försöka se det positiva i att ytterligare en blogg har startats i bloggosfären, en skildring av ett rätt vanligt liv med rätt vanliga människor kanske kan göras rätt intressant? I annat fall så försvinner den väl så småning om när läxor, prov, jobb, exams, cas etc. kräver mer tid än tillgängligt. Nu är det dags för mig att göra vad jag borde gjort för längesedan, gå och lägga mig.
Good night and good luck
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.