I huvudet på…

Jag hade tänkt gömma budskapet med det här inlägget fint inlindat i en liten fabel om vackra djur och elaka drottningar à la Narnia. Dock är jag inte så bevandrad i fabelskrivande och ganska oinspirerad för tillfället så jag tar av den tjocka pälsen och ger er min åsikt direkt.

Har ni varit med om att man bara vill ställa sig upp och skrika ”DU ÄR JU FÖR *** SJUK!”?  Jag tror att detta är ganska allmänmänskligt och något som de flesta upplever inte allt för sällan. Idag kände jag precis för det. Istället för att lyssna på det viktiga den här personen skulle säga, ägnade jag mig åt att fokusera allt mitt hat i en liten prick i universum. De flesta som var med i situationen skulle säga att jag överdriver, och det gör jag, vitt och brett om man bara ser till den specifika situationen. Därför gör jag inte det.

Det är allmänt känt att min klass inte alltid har varit den mysiga klass den är idag. Det har varit stora problem, men jag tycker att det har blivit mycket bättre och jag gillar min klass mer än tidigare. Tyvärr tror jag inte att den åsikten delas av alltför många utomstående och det blev extra tydligt idag. Om man kallar en klass ”miserabel” och att de ”inte kommer att bli några goda samhällsmedborgare” för att de inte läser tidningen, då blir det ganska tydligt att man hyser agg. Visst, det kanske var inte var så illa menat, och visst, ”ni kommer att faila exams” är kanske något man bara slänger ur sig. Jag tror snarare att det handlar om att man inte är beredd att omvärdera en haltande bild av en tidigare stökig klass.

Nu när vi (läs:klassen) kommit en bra bit på väg när det gäller våra svårigheter är det dags att glömma, förlåta och gå vidare. Det är inte lätt men inte destomindre nödvändigt. Min farmor hade en fin brodyr hängandes på väggen där det stod ”Att älska, glömma och förlåta, det är livets största gåta”, och det är väldigt sant. Jag borde nog strukit det där, men jag är trött på allt ältande och den eviga oviljan att se det som är bra.

”Det är fan så mycket lättare att uppfylla folks förväntningar än att helt fucka upp dem!”
Alex i ”Ett öga rött”