I huvudet på…

Så nu är ännu en resa snart slut. Jag har börjat genomgå de fem stadierna av återkomst, som alla präglas av olust blandat med sentimentalitet i varierande grad:

1. Jag har drabbats av stor olust att lämna Milano, vilket resulterade i att jag packade så sent jag kunde,
2. Jag har börjat planera nästa utlandsresa
3. Jag impulsköpte i tax-freen, visserligen en parfym jag hade tänkt kolla om de hade i Sverige, men köpet var verkligen inte planerat och att betrakta som högst onödigt,
4. Jag var uttråkad på planet och blev lätt irriterad på alla medpassagerare, särskilt de som hade bokat ett extra säte bara för att kunna breda ut sig än mer,
5. Jag har drabbats av ”Det Stora Sverigehatet” ett ytterst smittsamt syndrom som tar sig uttryck i ett allomfattande förakt för allt med kopplingar till Sverige, såsom språk (även dialekter till varierande grad), märken, nyheter och förvirrade turister som klumpar ihop sig och bildar en ogenomtränglig mur mot kulturella influenser. Syndromet kan även visa sig på resmålet och aktiveras då av framför allt dryga dialekter och charter-beteenden. Den drabbade gör då allt i sin makt för att förflytta sig, både fysiskt och mentalt, från platsen, till exempel brukar den smittade, i närvaro av sällskap, börja tala ett annat språk som han/hon behärskar. Detta är en helt ofarlig, om än obehaglig, sjukdom som går över när patienten återanpassat sig till hemlandet.

Det intressanta är att det här fenomenet drabbar mig varje gång jag varit bortrest, om det så är från Stockholm eller Milano jag återvänder. Allra värst är det när man reser ensam och inte kan återberätta hela resan tillsammans med någon under tiden. Därför har jag också kommit underfund med att det suger lite att resa själv, alltså flyga/åka tåg/åka buss, det blir liksom så mycket tråkigare och allt tar lite för lång tid. Då är det ju tur att man har en blogg där man kan gå igenom resan igen.

Det har verkligen varit en underbar resa, en välbehövlig paus och ett kärt återseende. Den mesta av tiden har spenderats på att springa runt på gatorna i Milano och undersöka shoppingutbudet, vilket jag ska beskriva i en shoppingguide senare. Det har med andra ord inte varit mycket tid för turistfällor och annat trams, ioförsig så är väl shoppingen i Milano nästan att betrakta som ett turistmål, men det låter så ”Gran Canaria -78”. Naturligtvis var vi inne i Duomo och förundrades av mäktigheten, det är faktiskt ett måste om man åker till Milano. Vi hann även med några museer, däribland ”Museo Nazionale della Scienza e della Tecnologia” och Triennale Design Museum. Båda var värda sitt besök.

Sitter nu på planet mellan Frankfurt och Göteborg, det är sådana här tillfällen som man inser varför man inte vill åka med Ryanair. Nog går det lika bra att ta sig från A till B med dem, även om snarare är en bit ifrån A till en bra bit ifrån B, men de brister helt enkelt i detaljerna. Nu kanske det är så att jag överlever även utan den torra mackan och den lilla mängden juice som serveras, men det är sådant som skiljer agnarna från vetet, den något piggare personalen, den lite modernare flottan och de mer centrala flygplatserna. Så, nu har jag fått utlopp för mitt hat mot lågprisflyg också, ska man var miljöbov för en dag kan man ju lika gärna göra det ordentligt.

Snart landar jag på Landvetter. Snart är det dags att återgå till det vardagsgrå, lämna ”il capitale di ricchi” och återvända till Borås, långt ifrån aperitivo och designerväskor. Jag har faktiskt inte pluggat så mycket, det hade säkert varit bra om jag hade gjort det, men det gäller att ta vara på de små andrum man hittar, att krampaktigt gripa tag i dem och andas så länge man kan innan man slits tillbaka till verkligheten av IB. Det är ju därför jag utsätter mig för det här, det är troligen inte den enklaste vägen och den leder antagligen inte till ”the life of the rich and famous”, men den öppnar fönstret ut mot världen och det är den bilden jag måste påminna mig om ibland så att jag vet att jag är på rätt kurs. Framför mig ligger en helg helt dedikerad till IB. En helg bestående av att försöka springa ikapp tåget mot avgrunden, springa ikapp det och grabba tag så att man kan hålla sig kvar när det vänder uppåt igen.

”Nothing in this world worth having comes easy”