Den tredje studien i mänskligt förfall

tisdag 6 januari, 2009 at 22:43 | In Moi!, Uncategorized | 1 Comment
Tags: , ,

Jag kommer inte alltför sällan på mig själv med att sitta och analysera händelser ur ett psykologiskt perspektiv, en sorts deltagarobservation där jag observerar min omgivning endast för att det är så intressant. Det är sällan det leder till något beständigt, men det är nu tredje gången det blir ett blogginlägg av analysen.

Det är en intressant egenhet hos mig jag har börjat lägga märke till den sista tiden. Jag analyserar allt, gärna ur ett psykologiskt perspektiv där målet är att hitta orsaker och anledningar till olika skeenden i närheten. Vart det här beteendet kommer ifrån eller varför det uppstod är svårt att svara på, om det beror på att min omgivning är så intressant, att jag har ett drag av paranoia eller det bara är en del i en naturlig process spelar ingen större roll, det intressanta är att beteendet existerar. Resultatet blir små socialpsykologiska analyser med mig som den smått galne forskaren bakom.

Och visst är det lite galet att likt John Nash i A Beautiful Mind dra långa slutsatser och göra djupa analyser av oviktiga detaljer man råkar lägga märke till. Och visst kan det kanske klassas som symptom på en psykisk åkomma döpt efter någon insnöad professor. Och visst leder det kanske inte till några stora framsteg för mänskligheten. Faktum är att det är ett bland alla de onödiga beteenden människor ägnar sig åt, vissa mer harmlösa än andra, bara för att de råkar göra det. Men min teori, byggd på en väldigt grundlig analys, säger att blotta medvetenheten om ett visst beteende leder till större kontroll över dito och gör att det således får mindre omedveten inverkan. Fint det där hur man alltid kan vända saker till något positivt.

Analyserandet existerar dock fortfarande och paranoida delar av min omgivning kommer, när de har läst det här, drivas till vansinne i mitt sällskap då de kommer att utgå från att de utsätts för en bevakning värre än FRAs kabelspaning och mer integritetskränkande än det som föreslås i IPRED. Jag lovar inget, det är att invagga människor i falsk trygghet, men ändå har jag svårt att tro att mina små psykologiska observationer skulle vara värre än att ha Sony-BMG flåsande över axeln eller att en superdator läser ens mail. Så ni som känner att ni har ett svagt drag av paranoia eller narcissism, andas ut!

En idé om nya inlägg fick just liv någonstans på Vindlingsgatan i Hjärnboda, kanske kan det leda till en något mer fyllig och konkretiserad teori signerad David. Först ska jag dock pallra mig i sängs för att skrämma upp mig lagom till skolan imorron. Dags att få lite rutiner i vardagen och försöka komma på en fin plan b att sikta emot.

”Sometimes a cigar is just a cigar”  Sigmund Freud

The ferocious inner – ytterligare en studie i mänskligt förfall

lördag 18 oktober, 2008 at 19:51 | In Hem och fritid | 2 Comments
Tags: , , ,

I fredags eftermiddag skulle delar av klassen leta sig ner i en källarlokal för att få utlopp för sitt våldsamma inre. Jag erkänner att jag var en del av det, och att det var fruktansvärt roligt, kanske till och med nyttigt med tanke på träningen det innebar. Det skulle närmast kunna liknas vid en förhistorisk jakt med kastspjut eller ett slag under första världskriget, på bara 20 minuter, och sen 20 till för att det var så kul.

Hela fredagen tillbringade jag med att försöka komma underfund med vilka som gillar Indien, vilka Indien gillar, vad dito tycker om Palestina-konflikten, vad de fortsatt tycker om Uganda och hur man formulerar det här på ett snyggt och diplomatiskt sätt. Kort sagt, fredagen ägnades åt en av grundpelarna i ett civiliserat samhälle, diplomati. Efter sex timmar är man ganska mör och trött på tomma fraser i stil ”Recognising the importance of promoting peace, security and co-operation…”, då passar det ganska bra att göra något precis tvärtemot, som Laserdome till exempel. Ner i källaren och på med västarna med andra ord! Sen var det bara att springa runt konstant hukandes i 20 minuter och skjuta vilt omkring sig, för det är precis vad det går ut på, skjut det andra laget så många gånger som möjligt och undvik att träffas själv.

En krigs-lek på lite större allvar och med lite mer spejsad utrustning än pinnar som svärd, ett accepterat sätt för mellanchefer 50+ att få leka igen. Det händer något med människor när man sätter ett låtsas-vapen i händerna på dem: blicken blir vild, sinnena är på helspänn och en position liknande en tiger på jakt efter föda, intas. Är det kanske så att vi går tillbaka till att bli de jägare vi innerst inne fortfarande är; ser vi chansen att få hämnas alla gamla oförrätter, eller blir vi bara som barn som leker krig igen? En välbehövlig flykt från verkligheten eller ett varningstecken på att vi har en mörkare sida? Vad det än är så är det lyckat, en ytterst intressant effekt uppstod nämligen när våra två lag fick möta ett tredje, bestående av knattar. Vad som tidigare hade varit en kamp mot varandra blev i första hand en gemensam kamp mot det nya hotet, medan kampen oss emellan blev sekundär. Något som också märktes var hur det helt plötsligt blev ytterst seriöst och än viktigare att vinna för alla över elva år. Spännande, måste jag säga, särskilt som inkräktarna endast fick en tredjedel så mycket poäng som oss.

Laserdome är nog något för socialen att satsa på istället för ungdomsvård, ett spel där man kan få ur en massa aggressioner och komma ut betydligt lättare till mods. Om man nu inte tror på teorin att våldsamma tv-spel och filmer gör utövarna våldsammare. Och det gjorde jag kanske förut, men inte längre. Nej, nu tror jag på Laserdome istället. Laserdome och terapi-fika. Undrar vad Freud skulle säga om det? Kan det räknas som kreativt?

”The first human who hurled an insult instead of a stone was the founder of civilization.”
Sigmund Freud

Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.