Inre frid
torsdag 7 augusti, 2008 at 00:30 | In Religion, Resor, Taizé | 1 CommentTags: Alphabeat, Bussresa, Frankrike, Kommunitet, konfirmandgrupp, Taizé, The Swedish Rubbish Team
Här kommer fortsättningen på min reseberättelse.
Andra delen. Inre frid.
När vi efter ett frukost-stopp samt otaliga mil på franska motorvägar kom fram till Taizé tog det ett tag innan det blev ordning på allt. Solen gassade och trots att jag sett det fina vädret bytte jag aldrig från jeans till shorts, rätt varmt med andra ord, men när vi fått våra rum och jeansen hade bytts ut mot kortbyxor var det bara att börja njuta. Här slog även min hjärna av och allt vad stress, press och ”glöm inte!” hette försvann, även om det bara varade en vecka så var det välförtjänt tid för vila och återhämtning. Det blir därför inte heller någon exakt redogörelse för varje dag, jag var för lat för att skriva och så intressanta var inte dagarna att jag ska tråka ut er med det. Nej, Taizé är inte stället som lockar med äventyrliga upplevelser och spännande händelser, istället finns där något annat som är nästintill omöjligt att förklara men så mycket större att uppleva.
Nu är det nog på sin plats att förklara lite närmare vad Taizé är för de som inte är bekanta med det. Taizé är en kommunitet med ett hudratal bröder som blivit känt för sina gudstjänster, dessa innehåller ingen predikan utan bara en textläsning, en stund för tyst meditation och korta sånger på olika språk som upprepas. Det är även en speciell atmosfär, omöjlig att förklara, men underbar att uppleva. Jag rekommenderar alla att någon gång göra en resa, inte för nöjes skull, utan för att fundera lite på livet och slappna av.
Här är det dags för en ursäkt, det kommer ingen fullständig reseberättelse, jag ber er om ursäkt. Det blir bara fragment och korta episoder i fortsättningen.
Maten, det ska klargöras att mina förväntningar på maten låg i botten då jag blivit förvarnad om att maten skulle vara i det närmsta oätlig. Personen som sade det hade väldigt fel, visst, maten är inte Operakällans rester, det är inga krussiduller eller exklusiva vaniljoljor från Komorerna, men det hade heller inte passat in i miljön. Enkelt, men gott och lite kul var det ändå att det var choklad till frukost, och fransk ost till varje måltid.
Jag skall också berätta om den underbara uppgiften jag och de övriga medlemmarna i ”the Swedish Rubbish Team”, som bestod av; mig, Ida, Sofie, Lisa L och Lisa S, tilldelats nämligen att tömma soptunnorna på en del av området. Här kommer vissa som läser det drabbas av ett skrattanfall… Faktum var att det var rätt kul, vi hade kul tillsammans och vår ledare, Reuben, förgyllde vår dag så att alla tomma vinflaskor dansade ner i påsen med guldskimmer.
Nu blir det ett litet låt-tips istället för en lång version av nånting som endast intresserar mitt ego, här kommer det: Tingsek – I Love You Baby. Dessutom vill jag tillägga att Alphabeat är måbra-musik.
Br. Matthew frågade oss hur det har varit i Taizé och vad vi skulle ta med oss hem. För detta gav han oss en uppgift; att skriva ner de tre bästa egenskaperna med Taizé; lugnet, tystanden och respekten.
Så, det var slutet på min sammanfattning om resan till Taizé. Det finns mycket mer att förtälja, det skall jag dock inte tråka ut samtliga med
Amor est vitae essentia
Äntligen på väg
tisdag 22 juli, 2008 at 22:24 | In Hem och fritid, Moi!, Religion, Resor, Taizé | 1 CommentTags: Alphabeat, buss, Färja, Frankrike, Grande Canal d'Alsace, Taizé, Tyskland
Nu har det så blivit dags för en 15 dagar försenad redogörelse av resan, en sammanfattning av 9 dagar utanför Sveriges gräns då jag befunnit mig i en kommunitet i Taizé i Frankrike. Här är min berättelse.
Första delen. Äntligen på väg.
Morgonen kom så småningom efter en förvånansvärt god och välbehövlig sömn, det var inte mer än några timmar kvar tills vi skulle åka, fortfarande låg huset tyst och stilla men så smått började det röra på sig. Vattnet från duschen fick mina tankar att klarna och jag insåg hur mycket som skulle göras iordning innan vi var färdiga att åka, jag var tvungen att packa allt, matsäck skulle ordnas, vi skulle äta frukost och en del annat skulle fixas. Mycket av det vi hade att göra kunde ha ordnats igårkväll om det inte hade varit för en oturlig situation med ett visst pass, men som tur var löste sig det och utsikterna hade ljusnat betydligt över natten. Frukosten intogs och sakteliga började jag inse hur fruktansvärt bråttom det var och hur värdelöst det är att packa i sista sekund, detta resulterade i att jag fick en elitsprinters månadsträning på någon enstaka timme, jag hann dock färdigt och packade in allt i den lilla bilen några minuter i 11.
Efter ompackning till en annan bil vi skolan i Od, japp, det var där sprang jag omkring när jag var liten parvel, var vi så på väg mot världsmetropolen Borås och närmare bestämt McDonalds vid Hulta-motet. Väl framme mötte vi våra medresenärer och längtan att få åka iväg blev starkare, än syntes dock ingen buss men det gav tid åt en invasion av toaletten på den närliggande platsen för fettdrypande mat-orgier. Några minuter sent anlände bussen och vi packade in oss och tog ett tårdrypande farväl av världsmetropolen, för att stilla upprivenheten spelades Ice Age 1 på monitorerna vilket gav bra lindring. Resan hade nu påbörjats och turen gick, med någon kort paus, genom ett sommrigt Sydsverige mot färjan i Helsingborg som skulle ta oss över vattnet till Helsingör, en kort färjetur lagom för att hinna proviantera och känna vinden fläkta i håret. Provianteringen var nog nödvändig då den hemlagade pastasalladen var slut och det skulle dröja hela Danmark innan vi kunde äta igen, att den sedan bestod av en högst miljöovänlig emballagering och några små chokladbitar av olika kända märken är inget att fästa större betydelse vid. Tilläggas skall att hade det inte varit semester hade mitt miljösamvete genast tryckt på den röda knappen och avfyrat tusen motargument och nya förslag, detta lilla snedsteg berodde alltså på att även samvetet har gjort sig berättigad av semester, om än förkortad.
När resan så fortsatte mot Danmark började ledan att drabba oss, för att förhindra spridningen satte jag, Julia och Gustav igång att spela Uno och senare även Yatzy samtidigt som ”Livet är underbart” började rulla på monitorerna. Snart var det så dags för en färjetur till, denna gången mellan Danmark och Tyskland, på en något större färja där det också var meningen att vi skulle inmundiga vårt kvällsmål till ocker-priser. Efter många om och men satt jag till slut med mitt livs hittills minst prisvärda pommes frites och cola, när jag var klar var jag något mättare men den ekonomiska delen av mitt samvete gnagde. ”Meningen med livet” av och med Monty Python fick mig att tänka på annat och snart glömde jag samvetet och hängav mig åt filmen i små fniss-attacker och mer ljudliga skratt, men allt gott har ett slut, så ock filmen som ersattes av lite planlöst stirrande på autobahn innan det var dags för nattstoppet vid en rastplats klockan 23:00. Några fruktlösa försök att sälja vissa delar av gruppen till förbipasserande lastbilschaufförer blev det sista vi hann med innan bussen rullade igen och mp3-spelaren pluggades i med gladmusik av Alphabeat som fick avsluta dagen då jag gick in i ett transliknande tillstånd, i horisontal-läge kallat sömn, som varade under vissa delar av natten. Därpå följande dag tog vi oss över Grande Canal d’Alsace och var så inne i Frankrike.
Alphabeat – 10.000 Nights of Thunder
Panik hos familjen Andersson
lördag 28 juni, 2008 at 09:41 | In Borås, Hem och fritid, Moi!, Resor, Taizé | Leave a CommentTags: Borås, Borttappat, familjen Andersson, Frankrike, fru Fortuna, Gud, Packa, Panik, Pass, resa, Taizé
Hinner inte berätta nu då jag inom nån timme ska åka till Taizé men kan säga att igårnatt utbröt fullständig panik i klass med nåt franskt upplopp på grund av mig.
Så nu ska detta lite smått underliga och hastiga inlägg få ett svar, och förhoppningsvis blir det första och sista inlägget jag skrivit som om världen skulle gå under utan en kort mening från mig. Men åter till anledningen till att jag skriver detta inlägg, paniken som utbröt hos familjen Andersson mindre än ett dygn innan avresan till Frankrike. För att göra det hela lite lättare bör man ha viss bakgrundsfakta, historien involverar ett pass, en bror (med ovanan att packa i sista sekund), en syster (med rykte om sig att ha bra ordning), en moder (som tror att hon har bra ordning) och en pappa (med ovanan att köra bil, snabbt).
Låt oss börja med att gå in lite djupare på bakgrunden. Som man kan läsa i de tidigare inläggen skulle jag resa till Taizé i Frankrike mellan den 28/6-7/7 -08, eftersom det vare en lång resa utanför landet behöver man en del packning såsom tandborste, kudde, kläder etc. men ack så viktigt att komma ihåg är passet. Passet hör till ett av de objekt, jämte plånbok, mobil och nycklar, som man verkligen inte vill bli av med, särskilt inte precis innan avresa. Skulle detta hända leder det till att resan får ett abrupt slut innan den ens har börjat och den trevliga avkopplingen slutar i tragedi. För att undvika detta kan man vidta vissa försiktighetsåtgärder, såsom att packa långt i förväg, ha en speciell plats för passet, se så att man hittar det någon vecka innan avresa eller överlåta ansvaret på någon annan, jag tycker självklart att det sista alternativet verkar säkrast eftersom man kan skylla på någon annan vid eventuell förlust, av den anledningen har min ömma moder hand om alla hemmavarande delar av familjens pass.
Åter till historien. Jag, brodern i historien, har som tidigare yppats den ytterst opassande ovanan att förbereda mig inför resor i allra sista sekund, där innefattas t.ex. att jag inte packar förrän tidigast kvällen innan och eftersom jag anser att passet är en del av packningen letar jag heller inte reda på det förrän då. Resan till Taizé var inget undantag. Jag började, efter många om och men, att packa sent på kvällen den 27/6 och då kom också den högst naturliga frågan ”Var är mitt pass?” det väntade, och vanligaste, svaret på den frågan är ”Det ligger bland alla andra pass”. Efter att med min moders hjälpande hand undersökt saken närmare upptäckte vi att passet inte alls låg där det borde, paniken börjar så smått skapa små hjärnspöken hos mig ”Vart fasen är passet???”, ”Tänk om det ligger kvar i Borås?”, ”Tänk om det har kommit bort?”, ”Tänk om jag inte hittar det, då kan jag inte åka till Frankrike, vilket innebär att min enda underbara semestervecka gått upp i rök”. Alla dessa illavarslanden besvarades snabbt som ögat av den lugna delen av Davids hjärna med ”Nej, men tänk nu på vart du kan ha lagt det!”, efter detta påbörjades en diskussion mellan mig och min moder om vart det kan vara, vem som kan ha ansvaret och huruvida vi har en aning om vart det befinner sig. Snart upptäckte övriga delar av familjen, systern Ida och fadern Conny, oron som delas av mig och mamma och de började ställa frågor liknandes mammas ”Vet du när du sist hade det?”, ”Är du säker på att det inte ligger i lägenheten i Borås?”, det blev allt svårare för mig att stå kvar vid min ståndpunkt att jag hade tagit med passet hem och gett det till mamma efter Polen-resan. Paniken började nu nå höjder som endast nås i krissituationer, den spred sig likt ett smittsamt virus i familjen och fördunklade våra tankar.
Efter en lång stunds dividerande tas slutligen beslutet att jag och fadern ska ta Peugeoten in till Borås för att säkerställa att passet inte kan återfinnas där. En tystnade lika tryckande som värmen och fuktigheten i Amazonas infinner sig när klockan börjar närma sig tolvslaget och bilen rullar ur garaget för att rikta in sig mot Borås, den lättar inte av att hastighetsmätaren visar på en hastighet som endast är möjlig när det inte finns några andra bilar på vägen, möjligtvis bryts den för en kort stund av en framtvingad fråga men annars flackar min blick mellan vägen, hastighetsmätaren och klockan. Ett intryck av att jag skulle varit rädd på grund av hastigheten kan nu infinna sig, bortse från det, i den stunden brydde jag mig inte om att det gick fort. I bilen fanns ett stressat lugn, ovissheten och omöjligheten att påverka utgången gjorde att mina tankar gick fortare, dock utan att ord yppades. Bland alla stressade tankar återfanns beståndsdelar av tysta böner som vändes mot högre makter, det skulle senare visa sig att Gud hör bön, men utan resultat genomfördes ett frenetiskt genomsökande av lägenheten. Ett kort samtal från min mobil klargjorde att eftersökningarna hade varit fruktlösa, likaså var det svar som kom hemifrån. Jag tog med det övriga jag hade glömt att ta med mig, trots att hoppet var ute kunde jag inte vara riktigt säker. ”It ain’t over ’til the fat lady sings” och när vi närmade oss bilen hade fru Fortuna och Gud kommit överens om att vårt sökande slutligen skulle betala sig, några få ord från mobilen lättade våra sinnen då det förlorade passet återfunnits. När vi slutligen återvände till hemmets lugna vrå, lyckliga och trötta visade det sig att passet själv hade letat upp en partner och haft ett amoröst äventyr med ett annat pass bland alla de andra, precis där det borde ha legat. I sådana stunder undrar man om man verkligen hade undgått passet då man letat där tidigare eller om någon/något i efterhand har placerat det där.
Snart kommer fler inlägg om vistelsen i Taizé
Nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit!
Taizé?
fredag 27 juni, 2008 at 19:17 | In Hem och fritid, Moi!, Religion, Resor, Taizé | 2 CommentsTags: buss, Frankrike, kloster, konfirmandgrupp, munkar, Religion, resa, Taizé
Nu är det inte så lång tid kvar, för att vara exakt är det 17 timmar och 14 minuter, tills det bär av mot Taizé i Frankrike. När man berättar att man ska åka till Frankrike är det många som ler och frågar till vilken del, men när svaret blir Taizé brukar leendet bytas ut mot en konfunderad min. Taizé, knappt jag vet vart det ligger eller hur stort det är, allt jag vet innefattas i några enstaka ord; kloster, internationellt, ungdomar och halvtaskig mat, vad är det som får tusentals människor att varje år vallfärdas dit? Varför i hela friden valde jag att sitta på en buss i ett dygn för att komma dit och sen sitta lika länge för att ta mig därifrån?
Vad det är som lockar med den här resan är nog svårt att sätta fingret på, utan gruppen jag ska resa med och det låga priset hade det nog aldrig blivit av, men jag tror att det kommer bli en mycket speciell och intressant vecka. Taizé är ett kloster som ligger i södra Bourgogne, hit vallfärdar tiotusentals människor varje år, det måste vara något visst med att lämna sitt vanliga liv en vecka för att bo i ett kloster och det är det som jag vill uppleva. Nu låter det här väldigt religiöst och det kanske det är, men det här ska bli riktigt spännande, jag lovar att det kommer fler inlägg när jag kommer hem så att jag kan förklara hur det var och vilket intryck det gjorde. Nu ska jag packa, mp3-spelaren är fylld till brädden av musik och det är snart dags att stänga av datorn.
À Bientôt!
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.